Kjærlighetsbrevet fortjener et norsk publikum, ikke minst blant de norske grønne, men også blant de som har sansen for både grønt og liberalt tankegods. Forssberg skriver:

Jag känner mig nervös når jag skriver detta, och du blir säkert nervös av att läsa det. Kanske skrämd till och med. Jag är ju liberal, og bär varken skägg eller islandströja. Vi har helt olika bakgrund. Det är måhända naivt av mig att trots allt nära en förhoppning om oss, men så har jag ju också alltid varit en obotlig romantiker.

Länge försökte jag förneka mina spirande känslor. Det kändes bara för konstigt. Tidigiare har jag ju sett med stor vämjelse på din gröna uppenbarelse.

Din gamla dragning åt vetenskapsfientlighet och ockultism har varit en gigantisk turn-off. [...]

Forssberg tar feil på et punkt. Som jeg var inne på i en artikkel om det friskgrønne kjernespørsmålet som jeg publiserte på det nye friskgrønne nettstedet Teknofaun (der også en utgave av denne artikkelen er publisert) er den grønne partibevegelsen et ektefødt barn av 1968-opprøret. Med det knyttes den grønne bevegelsen til det den belgiske liberaleren Dirk Verhofstadt kaller “de liberale verdienes endelige gjennombrudd i alle samfunnslag”.

Derfor bærer den grønne bevegelsen med seg både en radikal og en liberal arv, en arv enhver fornuftig grønn politikk vil bære med seg videre, f.eks. i forsvaret av sentrale verdier som ytrings- og religionsfrihet.

Men dessverre var ikke dette den eneste arven de grønne bevegelsene fikk fra 1968-bevegelsen. De fikk også med seg et i blant grenseløst naivt syn på rusproblematikk, en dogmatisk pasifisme som er mer opptatt av plikt enn av konsekvens, en skepsis til det parlamentariske demokratiet som ikke bare gjør seg utslag i støtte til viktig direktedemokratisk tankegods, men som også gjør seg utslag i manglende vilje og forståelse av pragmatisk politikk; og en hang til å akseptere ville konspirasjonsteorier.

Alt dette er til stede i de grønne partiene i forskjellige europeiske land, og alt er å finne også i det lille norske Miljøpartiet.

I Sverige har de også hatt sitt å stri med. Forssberg skriver:

Din civilisationskritiska ådra har bruna fläckar som Bernt Eklund, Hagforsmiljöpartisten som inspirerad av den gamla dårekonomen Thomas Robert Malthus vill minska befolkningen radikalt, bland annat genom att strypa invandringen.

Og:

Men miljöpartiet, jag ska inte längre hålla allt detta emot dig. Jag har ju sett hur intensivt du kämpat med din dåliga sida. Att den tossiga grönavågaren László Gönczi deklarerat att han funderar på att bryta sig ur visar hur långt du har kommit. När han och hans gelikar bildat sitt nya Tillbaka till stenåldern-parti kommer grönt verkligen att vara skönt.

Likevel mener Forssberg nå å se en type liberalisme i det grønne partiet; en liberalisme som ellers ikke eksisterer i det svenske partilandskapet:

Till skillnad från de stela ordning-och-reda-borgarna är du antiauktoritär och kulturradikal. Du misstror staten och det offentliga men utan att på moderat vis tro att aktiebolagisering bär en nödvändig välsignelse. Du värnar den livsviktiga sfären bortom det offentliga och näringslivet, du tror att människans kreativitet har ett utrymme där.

Det Forssberg her sier uttrykker noe om hvordan Miljöpartiet har forandret seg. Til det bedre. Med det samme gir han indirekte en oppskrift til de som ønsker å bygge opp et norsk grønt parti med appell utover smale særmiljøer:

- Innrøm og konfronter problematiske sider ved den grønne tradisjonen.
- Forfekt liberale politiske standpunkter, men uten å godta høyresidens “AS-isering”.
- Vern om og kjemp for den livsviktige sfæren “bortom det offentliga och näringslivet”.

Den sommerkåte kjærlighetserklæringen fra Forssberg henger nok delvis sammen med denne saken, der det svenske Miljöpartiet sto igjen som “de enda liberalarna” i motstanden mot den såkalte FRA-loven (Les mer om loven på nettstedet Teknofil). Men den må nok sies å også henge sammen med at det svenske Miljöpartiet De Gröna har tatt steget bort fra mye av det som har vært galt med den grønne partibevegelsen og har klart å bygge seg selv opp som – for å sitere de norske grønne sin talskvinne Hanna E. Marcussen – “positivt, moderne og framtidsretta” (Kilde: MDG-Nytt)

Det norske grønne partiet står ovenfor en lignende utfordring. Bare ved å følge de større grønne partiene i Europa i retning en mer sentrumsnær og venstreliberal sosialøkologi kan partiet makte å etablere seg som en reell politisk utfordrer.