Grønn og liberal sitter i et tre
I juli skrev den liberale journalisten og skribenten Johannes Forssberg et kjærlighetsbrev til det svenske Miljöpartiet De Gröna i selveste Expressen.
Kjærlighetsbrevet fortjener et norsk publikum, ikke minst blant de norske grønne, men også blant de som har sansen for både grønt og liberalt tankegods. Forssberg skriver:
Jag känner mig nervös når jag skriver detta, och du blir säkert nervös av att läsa det. Kanske skrämd till och med. Jag är ju liberal, og bär varken skägg eller islandströja. Vi har helt olika bakgrund. Det är måhända naivt av mig att trots allt nära en förhoppning om oss, men så har jag ju också alltid varit en obotlig romantiker.
Länge försökte jag förneka mina spirande känslor. Det kändes bara för konstigt. Tidigiare har jag ju sett med stor vämjelse på din gröna uppenbarelse.
Din gamla dragning åt vetenskapsfientlighet och ockultism har varit en gigantisk turn-off. [...]
Forssberg tar feil på et punkt. Som jeg var inne på i en artikkel om det friskgrønne kjernespørsmålet som jeg publiserte på det nye friskgrønne nettstedet Teknofaun (der også en utgave av denne artikkelen er publisert) er den grønne partibevegelsen et ektefødt barn av 1968-opprøret. Med det knyttes den grønne bevegelsen til det den belgiske liberaleren Dirk Verhofstadt kaller “de liberale verdienes endelige gjennombrudd i alle samfunnslag”.
Derfor bærer den grønne bevegelsen med seg både en radikal og en liberal arv, en arv enhver fornuftig grønn politikk vil bære med seg videre, f.eks. i forsvaret av sentrale verdier som ytrings- og religionsfrihet.
Men dessverre var ikke dette den eneste arven de grønne bevegelsene fikk fra 1968-bevegelsen. De fikk også med seg et i blant grenseløst naivt syn på rusproblematikk, en dogmatisk pasifisme som er mer opptatt av plikt enn av konsekvens, en skepsis til det parlamentariske demokratiet som ikke bare gjør seg utslag i støtte til viktig direktedemokratisk tankegods, men som også gjør seg utslag i manglende vilje og forståelse av pragmatisk politikk; og en hang til å akseptere ville konspirasjonsteorier.
Alt dette er til stede i de grønne partiene i forskjellige europeiske land, og alt er å finne også i det lille norske Miljøpartiet.
I Sverige har de også hatt sitt å stri med. Forssberg skriver:
Din civilisationskritiska ådra har bruna fläckar som Bernt Eklund, Hagforsmiljöpartisten som inspirerad av den gamla dårekonomen Thomas Robert Malthus vill minska befolkningen radikalt, bland annat genom att strypa invandringen.
Og:
Men miljöpartiet, jag ska inte längre hålla allt detta emot dig. Jag har ju sett hur intensivt du kämpat med din dåliga sida. Att den tossiga grönavågaren László Gönczi deklarerat att han funderar på att bryta sig ur visar hur långt du har kommit. När han och hans gelikar bildat sitt nya Tillbaka till stenåldern-parti kommer grönt verkligen att vara skönt.
Likevel mener Forssberg nå å se en type liberalisme i det grønne partiet; en liberalisme som ellers ikke eksisterer i det svenske partilandskapet:
Till skillnad från de stela ordning-och-reda-borgarna är du antiauktoritär och kulturradikal. Du misstror staten och det offentliga men utan att på moderat vis tro att aktiebolagisering bär en nödvändig välsignelse. Du värnar den livsviktiga sfären bortom det offentliga och näringslivet, du tror att människans kreativitet har ett utrymme där.
Det Forssberg her sier uttrykker noe om hvordan Miljöpartiet har forandret seg. Til det bedre. Med det samme gir han indirekte en oppskrift til de som ønsker å bygge opp et norsk grønt parti med appell utover smale særmiljøer:
- Innrøm og konfronter problematiske sider ved den grønne tradisjonen.
- Forfekt liberale politiske standpunkter, men uten å godta høyresidens “AS-isering”.
- Vern om og kjemp for den livsviktige sfæren “bortom det offentliga och näringslivet”.
Den sommerkåte kjærlighetserklæringen fra Forssberg henger nok delvis sammen med denne saken, der det svenske Miljöpartiet sto igjen som “de enda liberalarna” i motstanden mot den såkalte FRA-loven (Les mer om loven på nettstedet Teknofil). Men den må nok sies å også henge sammen med at det svenske Miljöpartiet De Gröna har tatt steget bort fra mye av det som har vært galt med den grønne partibevegelsen og har klart å bygge seg selv opp som – for å sitere de norske grønne sin talskvinne Hanna E. Marcussen – “positivt, moderne og framtidsretta” (Kilde: MDG-Nytt)
Det norske grønne partiet står ovenfor en lignende utfordring. Bare ved å følge de større grønne partiene i Europa i retning en mer sentrumsnær og venstreliberal sosialøkologi kan partiet makte å etablere seg som en reell politisk utfordrer.
Tags: 1968, grønn, Johannes Forssberg, liberalisme, Malthus, Politikk
Friday, August 22nd, 2008 at 1:48 pm • Uncategorized • RSS 2.0 feed • leave a response or trackback
“Forfekt liberale politiske standpunkter, men uten å godta høyresidens “AS-isering”.”
Hva betyr AS-isering?
Ellers, et verdispørsmål: Er naturen stort sett til for mennesket, eller har natur, dyr og økosystemer en verdi seg selv?
“Hva betyr AS-isering?”
Et noe mislykket forsøk på å oversette “aktiebolagisering”
“Ellers, et verdispørsmål: Er naturen stort sett til for mennesket, eller har natur, dyr og økosystemer en verdi seg selv?”
Det er et stort filosofisk spørsmål som også har religiøse implikasjoner. Som agnostiker må jeg jo dermed innrømme at det vet jeg ikke. Kanskje er naturen egentlig ment for Pølse-Bob, og bare for ham.
Men fra tøv til alvor: Rent filosofisk mener jeg at natur, dyr og økosystemer har egenverdi, altså verdi utover den verdien den har for oss mennesker.
Problemet er at å prøve å omsette det i praktisk politikk leder ofte til tåkete eller bent fram problematiske og menneskefiendtlige ideer; det åpner døren til miljøvernbevegelsens menneskefiendtlige skyggeside. Her er jeg mye på linje med det Ross Robertson gir uttrykk for i denne artikkelen:
A Brigher Shade of Green:
Rebooting Environmentalism for the 21st Century.
Ikke minst er det svært vanskelig – og ikke nødvendigvis særlig smart – å se naturen og økosystemene (og deres egenverdi) som adskilt fra mennesket.
Jeg mener snarere at det er på sin plass å se mennesket som en del av økosystemet (noe som også gjør at en hel del naturinngrep er – vel – naturlige). Med det som utgangspunkter er det, slik jeg ser det, ikke vanskelig å argumentere for at det å bygge et bærekraftig samfunn er i menneskets egeninteresse.
Så svaret på spørsmålet ditt blir vel: Jo, jeg mener natur, dyr og økosystemer har egenverdi, men jeg mener samtidig at det er bedre å bygge praktisk politikk ut fra en forståelse av naturens verdi for oss.
“Et noe mislykket forsøk på å oversette “aktiebolagisering” ”
Jepp, jeg mente vel egentlig: Hva mener du/dere når dere snakker om aktiebolagisering?
Nå kan ikke jeg svare for Forssberg, men det jeg tenker på er blant annet den tendensen som har vært de siste årene til å starte kommunale aksjeselskaper.
Jeg tenker også på f.eks. debatten om privatskoler i Norge. Mens høyresiden argumenterer for privatskoler, med det gode argumentet at det vil gi flere valgmuligheter og større frihet, argumentet venstresiden mot fordi de er redd for kapitalkreftenes og markedets inntog i skolen. Jeg er enig med både høyre og venstre.
Jeg ser gjerne flere private skoler, men jeg mener at det ikke er unaturlig at samfunnet på en del områder regulerer virksomhet til å være non-profit basert. Jeg er motstander av å få inn markedsøkonomisk tenkning, basert på at målet er å tjene mest mulig penger, i skoler, sykehus osv. Derfor ønsker jeg en utvidelse og et forsvar av økonomien og organisasjonslivet “bortom det offentliga och näringslivet”.
Takk for gode spørsmål – som alltid – forresten.
“Det Forssberg her sier uttrykker noe om hvordan Miljöpartiet har forandret seg. Til det bedre. Med det samme gir han indirekte en oppskrift til de som ønsker å bygge opp et norsk grønt parti med appell utover smale særmiljøer”
Men Miljöpartiet kom inn i riksdagen alt i 1988, med 5,56 % av røystene (etter å ha vore heilt oppe i 10 % på meiningsmålingar nokre månader før valet). Ikkje ein gong i 2006, då dei “mørkegrøne” i partiet alt hadde murra nokre år over den “pragmatiske” partileiinga.
Det norske grøne partiet kan læra mykje av dei “store” (ingen av dei med over 12 % av røystene) europeiske grøne partia, men sanneleg òg frå Framstegspartiet (organisasjonsarbeid!). Langt meir enn berre ideologi spelar inn. Få andre land hev både eit venstreparti og eit sentrumsparti med 5-15 % av røystene som profilerer seg som “grøne”, og det ikkje utan ein viss rett. Eit norsk grønt parti som er for mjukt i kantane vil verta fullstendig skvisa, på same måten som for harde kantar vil støya bort 98-100 % av veljarane.
Det er ingen tvil om at Miljøpartiet Dei Grøne – og mange andre – har ein heil del å læra av Frp.
Du har sjølvsagt heilt rett i at Miljöpartiet i Sverige kom inn i 1988 (etter to mindre gode val i 82 og 85); noko som dei fleste vel set i samband med seldøden i Kattegat.
Partiet ramle ut att i 1991, og hadde i 2006 sitt beste valresultat i riksdagsval sidan den gongen. I meiningsmålingar har partiet vore over 6%, og – i motsetnad til i 1990, då partiet faktisk var i regjeringsforhandlingar – det er truleg at Miljöpartiet kan vinna regjeringsmakt (at det skjer saman med venstrepartiet er rett nok noko Forssberg kritiserer). Eg vil hevda at grunnen er at partiet har etablert seg som eit ikkje berre grønt, men også venstreliberalt alternativ.
Og dette heng saman med den andre kommentaren din, der du refererer til SV og Venstre. Saka er den at det ikkje finst noko venstreliberalt parti i Noreg. Venstre er rett nok sosialliberalt, men definerer seg sjølv heile tida i sentrum og – i praktisk politikk – til høgre. SV har haugar med folk som godt kan kallast venstreliberale, men heng samstundes fast i den marxistiske grøfta ungdomspartiet har sytt for å grava djupare gjennom ei årrekkje.
Skal MDG ha noko håp om å etablera seg som eit reelt politisk alternativ meiner eg at det er denne posisjonen partiet må manøvrera seg inn i; men det inneber også at partiet må erkjenna at det meste av årsaken til at det ikkje har lukkast, medan fleire andre europeiske grøne parti har lukkast, er politiske skilnader.
Eg har valt å gå inn i Miljøpartiet Dei Grøne fordi eg politisk høyrer heime i dei Europeiske Grøne (EGP), og eg meiner partiet må gå i retning EGP. Slik det no er vil nokre i partiet ha både i pose og i sekk, og vil både halda på ein mørkegrøn djupøkologi som folk flest rett og slett ikkje vil ha (med god grunn, meiner eg) og samstundes skryta av sitt EGP-medlemskap. Det er ei litt flau affære.
(Og elles: Eg etterlyser ikkje noko grønt parti som er “mjukt”, sjølv om pusekattar er søte).
“Du har sjølvsagt heilt rett i at Miljöpartiet i Sverige kom inn i 1988 (etter to mindre gode val i 82 og 85); noko som dei fleste vel set i samband med seldøden i Kattegat.”
Det er ein (seigliva) myte at Mp kom inn i Riksdagen som fylgje av seldøden i 1988. Alt i mars 1987 var partiet over 4 % på meiningsmålingane, og nådde ifylgje Birger Schlaug (språkrör på den tida) 10 % *før* selane kom inn i valkampen. Då det hende, gjekk det faktisk nedoverbakke:
“Bengt Westerberg klappade säl i tevestudio, sossarna lovade bli det nya miljöpartiet – och ju mer sälarna utnyttjades av de gamla partierna ju mer tappade faktiskt miljöpartiet i opinionsmätningarna.”
Vidare skriv Schlaug:
“Varför var 1987 då det stora opinionsvinnaråret för mp? Jo…
… för det första hade partiet fått ett eget namn i Sifos mätningar,
… för det andra genererade det högre siffror,
… för det tredje gav de högre siffrorna medieutrymme,
… för det fjärde gjorde vi inte bort oss när vi fick chansen i teve eller radio.
Dessutom fanns det en robust organisation och ett drivet rikskansli i Lund som utgjorde stadga. Till det kommer en redan då mycket väl utvecklad politik.”
(http://schlaug.blogspot.com/2007/12/backspegel-3-slvalet-var-inget-slval-fr.html)
Kva som kan seiast å vera hovudgrunnen til at MDG ikkje hev lukkast, kjem an på kva du meiner med “å lukkast”. Hadde partiet makta å byggja opp ein effektiv organisasjon tidleg, er eg overtydd om at det hadde vore langt større, utan serlege politiske kursendringar (men derimot konkretisering av politikk). Om det hadde vore inne på Stortinget er eg ikkje viss om, men eit grønt parti på 1-2 % nasjonalt (som i Trondheim idag) med lokale bastionar opp mot 10 % (som i Lademoen bydel) hev eg tru på at me hadde hatt. Eit vellukka grønt parti? I alle fall ti gongar betre enn idag. Motsett: Dersom partiet tidleg hadde lagt seg på ei “kontinental” politisk line, men utan å gjera noko med organisasjonen, trur eg ikkje det hadde tent noko serleg i det heile.
So vil nokon kunna hevda at det finst ein samanheng mellom politisk program og organisasjonsevner — at hippiar, djupøkologar og anarkistar stort sett er nokre rotekoppar når det gjeld keisamt rutinearbeid som er livsnaudsynt for ein organisasjon… Men i alle høve er slik i eit lite parti utruleg personavhengig. Dei svenske grøne greidde å byggja seg opp mykje takk vere eit organisasjonsmenneske som Kjell Dahlström, partisekretær nesten frå byrjinga til 1999 (som no er direktør for Rikstrafiken).
Eg er heller ikkje viss om at Mp hev endra seg stort til det antiautoritære og kulturradikale partiet som Forssberg skildrar. Her er nokre utdrag frå ideprogrammet anno 1988 som kommentarar til lovprisingane hans:
“Till skillnad från de stela ordning-och-reda-borgarna är du antiauktoritär och kulturradikal.”
– “Vårt samhällsbyggande måste grundas på [...] självverksamhet och personligt ansvar [...] kulturell mångfald och frihet”
“Du misstror staten och det offentliga men utan att på moderat vis tro att aktiebolagisering bär en nödvändig välsignelse.”
– “Såväl privat som statlig ekonomisk maktkoncentration ska motverkas. De små företagens ställning gentemot centrala myndigheter och stora bolag ska stärkas.”
“Du värnar den livsviktiga sfären bortom det offentliga och näringslivet, du tror att människans kreativitet har ett utrymme där.”
– “Vi vill sänka arbetstiden i den formella sektorn så att människor hinner med att vårda barn, gamla och sjuka, och att arbeta med kultur och engagera sig i samhället.”
Mp kom inn i riksdagen, utan hjelp frå selar, og med programpunkt som dei andre partia no hev byrja å ta opp etter å ha ledd av dei i 20 år. Eit program som ikkje var himla ulikt dei fyrste MDG-programma. Difor meiner eg dei politiske skilnadene ikkje er so viktige som du gjev uttrykk for.
Det eg ofte undrast over, er kvifor grøne parti over heile Europa stort sett hev halde seg på 5-12 % av røystene sidan slutten av 80-talet — dei er, i norsk språkbruk, alle “små parti” –, medan medvitet om grøne saker berre hev auka. Kan det ha noko å gjera med at dei hev gått for langt i pragmatismen, forsvunne i mengda, at den store optimismen og framgangsdrivet frå 80-talet måtte kverva for realpolitikken? Eg skal nøya meg med å stilla spørsmålet.
Svaret ditt hamna i spamfilteret mitt, så eg såg det fyrst no. Når det gjeld selspørsmålet: Derom stridast dei lærde. Det er ei rimeleg vanleg oppfatning at säldöden spela ei vesentleg rolle, jamvel om det stemmer at Miljöpartiet låg høgare på meiningsmålingane før dette. Det å peika på gode meiningsmålingar før säldöden er utelukkar då heller ikkje tydinga säldöden hadde.
I denne samanhang er det rimeleg å minna på at Miljöpartiet også låg godt ann på meiningsmålingar ved dei to føregåande riksdagsvala (82 og 85, den såkalla “miljöpartiets mystiska belägenhet”):
Enligt Institutet for Marknadsundersökningar – IMU – ansåg 7 procent av de röstberättigade i april 1982 att miljöpartiet var bästa parti. Men i valet i september fick partiet bara 1,65 procent av rösterna.
Evert Vedung, som eg siterer ovanfor, skriv også:
Flera faktorer förklarar miljöpartiets framgång. En viktig orsak torde ha varit miljöfrågornas framträdande plats på den politiska dagsordningen. Aldrig förut har nogen svensk valrörelse i så hög grad som 1988 års dominerats av miljöfrågorna. valkampanjen översvämmades svenska folket av nyheter om säldoden Kattegatt, om giftalger, om försurningen av skogen, om dioxin i mjölken, om hoten mot ozonlagret. Partierna försökte överbjuda varandra i miljöengagemang. miljöfrågornas framträdande placering på den politiska agendan bidrog de goda ekonomiska konjunkturerna. Arbetslöshet och sysselsättning inga problem. Allt detta måste rimligen ha riktat uppmärksomheten miljöpartiet och gynnat detta parti.
En annan faktor kan ha varit politikerföraktet. Under hela våren dominerade den såkallade Ebbe Carlsson-affären som följetong i massmedia och politisk debatt. Ebbe Carlsson, en privatman, fick i uppdrag av justitieminister Anna-Greta Leijonatt hemliga spaningar efter Olof Palmes mördare, vid sidan av den officiellaspaningsledningen polisen och vid sidan av åklagarmyndigheten.
Efter en politisk storm tvingades justitieministern avgå. De offentliga utskottsforhörsom stärkte förmodligen motviljan mot slingriga politiker. Denna politikerleda gynnade troligen miljöpartiet, som tar avstånd från yrkespolitiker och politiskt mångsyssleri och vill göra politik till en uppgift för amatörer och lekmän. Troligen ligger det således en del protest i miljöpartiets stora framgång.
(Kjelde Vedung, Evert: Grönt for miljöpartiet)
Schlaug si framstilling verkar med andre ord ein heil del for enkel, men du har uansett rett i at andre vil peika på andre forklaringsmodellar til at MP gjorde eit så godt val som dei gjorde i 88.
Uavhengig av forklaringa ein nyttar endrar det ikkje på det faktumet at partiet rauk rett ut att ved neste val, og det endrar også lite på at den politiske kursendringa i MP den siste tida gjev seg utslag i blant anna at partiet no er ein del av eit regjeringsalternativ, og at det i det heile har fått meir kred som eit seriøst parti i Sverige dei siste åra.
Du har heilt rett i at den antiautoritære og kulturradikale arva har vore der heile vegen (ein del av den gode arva frå 68 dei grøne partia har Europa over). Men verken underteikna eller Forssberg har hevda noko anna. Det Forssberg (og eg) derimot understrekar som vesentleg er oppgjeret med nymalthusiansk, menneskefiendtlig og vitenskapsfiendtlig tenkning (tildels del av den dårlege arva frå 68).
Det oppgjeret er høgst naudsynt også i Noreg.
“Det eg ofte undrast over, er kvifor grøne parti over heile Europa stort sett hev halde seg på 5-12 % av røystene sidan slutten av 80-talet — dei er, i norsk språkbruk, alle “små parti” –, medan medvitet om grøne saker berre hev auka.”
Det er fordi andre parti har plukka opp grøne saker. Heldigvis.
Då det finst tyngre og meir tradisjonsrike parti som tek opp det same er det ikkje til å undrast over at mange vel å stemma på dei i staden. Dei grøne partia som har fått så mykje som 5-12% er fyrst og fremst parti som har makta å etablera seg som venstreliberale (og moderne) i tillegg til grøne.